Marangona: historien om den stora klockan i Markuskampanilen

Namnet ”Marangona” låter exotiskt i svenska öron, men för en venetianare är det ett så jordnära namn som det bara kan bli. På venetianska är en marangon en timmerman, ett ord man fortfarande kan höra i stadens verkstäder i dag. Klockan har fått sitt namn efter ”marangon”, alltså timmerman, och ringde morgon och kväll för att markera arbetsdagens början och slut.

Arvet från den venetianska flottan: Det här var inga vanliga timmermän. De marangoni som gav klockan dess namn var skeppsbyggarna vid Arsenalen, det väldiga statliga varvet i stadens östra del. Klockan uppkallades efter Arsenalens marangoni, eller timmermän, och dess röst bestämde arbetstiden för männen som byggde flottan som gjorde Venedig rikt.

Klockan har också andra namn. Den kallas även Carpentiera eller Campanon, vilket betyder den stora. Det sista smeknamnet är enkelt och träffande: Marangona är den tyngsta och djupaste klockan i tornet, den vars röst bär längst.

För att förstå varför stadens största klocka fick sitt namn efter skeppsbyggare måste man förstå vad Arsenalen betydde för Venedig. När den var som störst var den ett av de största industrikomplexen i den förmoderna världen. Tusentals arbetare, kallade arsenalotti, byggde galärer på något som liknade ett löpande band, där skroven fördes förbi specialiserade lag av timmermän, drevare, repslagare och åramakare. Den venetianska traditionen berättar gärna om en galär som sattes ihop på den tid det tog för en kunglig gäst att äta färdigt sin bankett. Oavsett om historien är överdriven eller inte var Arsenalen motorn i Venedigs sjömakt, och dess arbetsstyrka behövde en klocka.

Att mäta tiden och hålla ordning: I en stad utan armbandsur och fabrikssirener var Markuskampanilen den klockan. Marangona ljöd över taken när dagen började, och timmermännen tog upp sina verktyg. Den ringde igen när ljuset avtog, och de lade ned dem. Arbetsdagens början varierade med dagsljuset, vilket innebar att klockan följde årstiderna: tidigt på sommaren, senare på vintern, alltid styrd av solen snarare än av en fast timme.

Klockans auktoritet sträckte sig långt utanför Arsenalen. Kvällsringningen var signalen för hela den arbetande staden att varva ned. Vid solnedgången ringde den femton serier om sexton slag och markerade slutet på arbetsdagen för Arsenalen, de tunga hantverken och regeringskontoren. Tänk på det som Venedigs version av börsens slutklocka – med skillnaden att den stängde en hel republik.

Det finns också en stillsammare och mer obekväm historia knuten till morgonringningen. Venedig var platsen för världens första getto, där stadens judiska befolkning stängdes in bakom låsta portar om natten. Enligt en källa fick judarna i gettot gå ut först när Marangona hade ljudit. Samma klocka som skickade timmermännen till arbetet mätte alltså också gränserna för en del av befolkningens frihet – en påminnelse om att ljudet av samhällsordning betydde olika saker för olika venetianare.

Marangona var inte bara en arbetsklocka. Den var också ett politiskt instrument, en del av maskineriet i en av historiens mest långlivade republiker.

Kallelsen till patricieradeln: Venedig styrdes av ett invecklat system av råd, och det viktigaste av dem var Stora rådet (Maggior Consiglio), patricieradelns församling. När det var dags för en session stod klocktornet för kallelsen. Marangona gav också den första signalen till sessionerna i Stora rådet, Venedigs främsta styrande organ.

Den första signalen följdes av en andra, från en mindre klocka med ett härligt beskrivande namn. Trottiera gav den andra signalen till de patricier som skulle närvara i Stora rådet; när de hörde den satte de sina hästar i trav – detta var innan det blev förbjudet att rida i staden. När Trottiera tystnade hade de som kom sent otur. När klockan slutade ringa stängdes dörrarna ordentligt, och den som kom för sent blev utestängd.

Marangona var alltså inledningen på den venetianska demokratin, sådan den nu var: den djupa varningstonen som sa åt den härskande klassen att lägga ifrån sig det de höll på med och bege sig till Dogepalatset.

Marangona har fyra följeslagare i klockvåningen, och var och en hade sin egen uppgift. Tillsammans bildade de ett slags hörbar kalender och officiell anslagstavla för hela staden. Från den största till den minsta:

De stora klockorna: Marangona, den stora klockan, markerade arbetsdagen och den första kallelsen till Stora rådet. Nona, uppkallad efter den nionde kanoniska bönetimmen, ansvarade för middagstimmen. Den markerade, och markerar fortfarande, klockan tolv mitt på dagen, och den angav också sista tiden för att skicka post från Rialto. Trottiera skyndade, som vi har sett, på adelsmännen till deras råd. Pregadi, även kallad Mezza Terza, kallade samman senaten. Dess ringning kungjorde senatens möten – senatorerna kallades just Pregadi – och den kallade också de troende till gudstjänst. Namnet kommer av att senatorerna formellt ”ombads” eller bjöds in av dogen att närvara.

Rättvisans dystra klocka: Den minsta klockan hade den dystraste uppgiften. Renghiera, efter ”renga”, det tal som hölls till den anklagades försvar före domen, kallas även Maleficio-klockan eller de avrättades klocka, och dess ringning kungjorde avrättningar. Avrättningar i Venedig ägde traditionellt rum mellan de två stora kolonnerna på Piazzetta, inom synhåll från tornet, så klockans klang var en signal som alla i staden förstod.

Plenum och den musikaliska stämningen: På de stora högtidsdagarna ljuder alla fem tillsammans. ”Plenum”, då alla fem klockor ringer samtidigt, är förbehållet kyrkoårets viktigaste högtider och särskilda årsdagar. Ett av dessa tillfällen är den 25 april, Markusdagen, till minne av stadens skyddshelgon. Klockorna stämdes också för att låta bra tillsammans. Den musikkommission som övervakade omgjutningen studerade tonen hos den överlevande klockan, som gav ett naturligt A, och stämde de nya klockorna i E, D, Ciss och H så att de fem skulle klinga i harmonisk balans. Marangona var med andra ord referenspunkten. Varje annan klocka i tornet stämdes efter den.

Här kommer den del av historien som de flesta guideböcker hoppar över. Klockan du ser i Kampanilen i dag kallas Marangona, och den gör Marangonas jobb. Men den är inte den medeltida Marangona som kallade renässansens timmermän till Arsenalen.

En historia av skador och förnyelse: Markuskampanilens klockor har gått sönder, gjutits om och ersatts många gånger. Tornet träffades av blixten gång på gång genom århundradena, och klockor sprack, föll ned eller blev ostämda. Tisdagen den 11 augusti 1489, efter ett blixtnedslag i tornet, föll klockorna ned på golvet i klockvåningen; de skadades inte allvarligt och sattes tillbaka på plats. På den tiden rymde klockvåningen fler klockor än i dag. Källor från perioden talar om sex eller sju klockor, fler än dagens fem.

Under en tid fanns där till och med en troféklocka från östra Medelhavet. ”Campanon de Candia” kom till Venedig 1670 från Kreta, en besittning som tagits från turkarna, och installerades i tornet först 1678, lagom till Kristi himmelsfärdsdagen. Den tycks inte ha haft något praktiskt syfte och ringdes förmodligen sällan; när den föll ned på golvet i klockvåningen 1722 var det ingen som föreslog att den skulle lagas.

Republikens fall och Napoleons förändringar: Det verkliga brottet med det förflutna kom efter republikens fall. Napoleons trupper gjorde slut på Venedigs självständighet 1797, och i den omorganisation som följde blev Markuskyrkan, som hade varit dogens privata kapell, stadens katedral. Den upphöjelsen krävde ståtligare klockor. Efter att Markuskyrkan utsetts till Venedigs katedral 1807 smälte Domenico Canciani Dalla Venezia ned Marangona och Renghiera, tillsammans med Campanon da Candia och klockor från nedlagda kyrkor, för att mellan 1808 och 1809 gjuta två större klockor. De ambitiösa nya klockorna blev ett misslyckande. De visade sig vara för tunga och kom aldrig till användning.

Så klockgjutarna började om. År 1820 smälte Dalla Venezia ned dessa klockor tillsammans med Meza-terza, Trottiera och Nona och skapade en ny serie om fem. Detta skedde under det österrikiska styret över Venedig, och den största klockan i 1820 års uppsättning är den som hänger i tornet i dag.

När Kampanilen rasade 1902 och den här klockan ensam överlevde blev den berömd under det historiska namnet. Som en venetiansk källa påpekar kom den överlevande stora klockan att kallas Marangona genom ett missförstånd som lever kvar än i dag: det var inte den forna Marangona, som upphörde att existera 1809, utan den största av de nyare klockorna som gjutits under det andra österrikiska styret.

Gör det den till en förfalskning? Inte egentligen. Klockor i historiska torn gjuts nästan alltid om någon gång, och namnet har alltid hört till rollen, inte till den enskilda bronsklumpen. Klockan från 1820 ringde Marangonas timmar, svarade på dess namn och förtjänade, som vi snart ska se, sin legend den hårda vägen.

I omkring tusen år, i en eller annan form, hade Kampanilen stått över Markusplatsen. Venetianerna kallade den el paròn de casa, husets herre. I juli 1902 började husets herre visa sin ålder.

Tidiga varningar och försiktighetsåtgärder: Sprickor hade uppstått i murverket, och myndigheterna blev oroliga. Den 12 juli 1902 började ingenjörer övervaka tornet och spärrade av det för allmänheten; till och med en konsert som planerats på piazzan kvällen den 13 juli ställdes in som en extra försiktighetsåtgärd. Dessa åtgärder räddade sannolikt människoliv.

Det dramatiska raset: Nästa morgon föll tornet. Omkring klockan 9.45 måndagen den 14 juli rasade hela byggnaden ihop till en grushög. Ögonvittnen beskrev hur tornet sjönk nästan lodrätt ned i sig självt, vilket är en av anledningarna till att grannbyggnaderna klarade sig i stort sett oskadda. Märkligt nog omkom ingen. Enligt en folklig legend var det enda offret vaktmästarens katt.

Vissa skador gick inte att undvika. Markuskyrkans fasad fick bara mindre skador, men Loggetta vid tornets fot begravdes helt under rasmassorna. Det närbelägna Biblioteca Marciana skadades också delvis av raset.

Marangonas överlevnad: Och klockorna? Fyra av de fem krossades när klockvåningen störtade nästan hundra meter ned på torget. Den femte gjorde det inte. Av de fem berömda klockorna överlevde bara den stora Marangona intakt. Tornets tyngsta och djupaste klocka hade följt med i raset och kom fram ur rasmassorna hel. Det är svårt att tänka sig ett bättre sätt för en klocka att förtjäna sitt rykte.

Den överlevande klockan och resterna av dess följeslagare fördes i säkerhet. Tillsammans med bitarna av de fyra krossade klockorna flyttades Marangona in i Dogepalatset för förvaring under återuppbyggnaden av tornet. I nästan ett decennium stod den stora klockan tyst i palatset som tillhört den regering den en gång hade kallat till arbete.

Venedig debatterade inte länge om tornet skulle byggas upp igen. Samma kväll som raset höll stadsfullmäktige ett brådskande möte och beslutade att tornet skulle byggas upp ”som det var och där det var”. Uttrycket com’era, dov’era har sedan dess blivit en paroll för trogen rekonstruktion långt utanför Venedig.

En modern konstruktion med klassiskt yttre: Det nya tornet var en kopia på utsidan och en modern konstruktion på insidan. Bygget inleddes 1903, och exteriören blev en trogen kopia, men tornet byggdes enligt strängare byggnormer för ökad säkerhet och stabilitet.

Påve Pius X som beskyddare: De krossade klockorna fick en beskyddare med personlig koppling till staden. Giuseppe Sarto hade varit patriark av Venedig när tornet föll, och året därpå valdes han till påve Pius X. Den 14 juli 1908, på sexårsdagen av raset, skrev Pius X, som varit patriark av Venedig i sju år före sitt val, till borgmästaren Filippo Grimani att han ville bekosta återskapandet av de fyra klockorna.

Omgjutning med precision: Omgjutningen gjordes med omsorg om originalen. Bitarna av de krossade klockorna fogades samman så att gipsavgjutningar kunde tas, vilket gjorde det möjligt att återskapa klockorna i samma storlek och med samma dekorationer. Gjutningen ägde rum på Sant’Elena, i den gamla smältugnen i en nedlagd järnvägsverkstad, där åtta ton brons smältes. Vissa källor tillskriver arbetet bröderna Barigozzi från Milano, som göt om de fyra klockorna 1909. Genom hela processen var Marangona referensen: de nya klockorna stämdes för att harmoniera med den enda klocka som hade överlevt.

Klockorna hissas upp och tornet invigs: Sedan återstod uppgiften att få flera ton brons upp till toppen av ett torn som inte ens var färdigt. Med hjälp av en hiss byggd av verkstadsföretaget Stigler i Milano hissades klockorna den 22 juni 1910 upp längs tornets norra sida, mot Klocktornet, trots att klockvåningen ännu inte var färdig; den största nådde klockvåningens golv klockan 17. Den största var förstås Marangona, som återvände till den höjd den hade fallit från åtta år tidigare.

Sedan fick klockorna vänta. Det dröjde ytterligare två år, till den 25 april 1912, då det nya tornet invigdes och deras klang återigen fyllde det venetianska livet. Datumet var noga valt: den 25 april är Markus egen högtidsdag.

För den som gillar hårda fakta kommer här den stora klockan i en snabb överblick. Marangona ljuder i tonen A, har en diameter på 1,80 meter och väger 3 625 kilo. Musiker anger tonhöjden mer exakt: klockan består av 36 kvintaler brons stämda i A2, en låg, resonant ton som bär långt över öppet vatten.

Jämfört med följeslagarna: Som jämförelse har den minsta klockan i uppsättningen, Renghiera, en diameter på 1,16 meter och väger 1 011 kilo, så Marangona är mer än tre gånger tyngre än sin minsta följeslagare. Hela ensemblen hänger i klockvåningen i ett torn som med sina 98,6 meter är det högsta byggnadsverket i Venedig.

Ett vittne till historien: Själva klockan är från 1820, vilket gör den mer än två sekler gammal och till den överlägset äldsta klockan i tornet. Dess fyra följeslagare är yngre än Eiffeltornet. När du betraktar klockorna i klockvåningen är Marangona den enda som har upplevt det österrikiska kejsardömet, Italiens enande och raset av tornet som bar den.

Republiken Venedig upphörde 1797, Arsenalen bygger inte längre galärer, och Stora rådet har inte sammanträtt på mer än två sekler. Ändå ringer klockorna fortfarande, och Markuskampanilen har en särställning när de gör det.

Kommunala regler och midnattsundantaget: Liksom många italienska städer har Venedig regler för när kyrkklockor får ringa, särskilt nattetid. Kampanilen är ett undantag. Enligt de kommunala reglerna styrs ringningen i Markuskampanilen, med tanke på dess unika karaktär, även fortsättningsvis av särskilda bestämmelser. Till skillnad från sina ”systrar” får Marangona fortsätta ringa vid midnatt.

Att lyssna på midnattsslaget: Midnattsslaget är de flesta besökares bästa chans att höra den stora klockan ensam. Historiskt var det en lång och utförlig ringning. Midnatt markerades med sexton serier om arton slag från Marangona. De mönster som används i dag är inte nödvändigtvis identiska med republikens, och det exakta ringschemat kan ändras av liturgiska skäl, men om du är ute på piazzan eller vid vattnet nära San Marco runt midnatt är det värt att stanna upp och lyssna.

Mitt på dagen och på högtidsdagar: Mitt på dagen dominerar Nona, vars uppgift alltid har varit att markera klockan tolv, även om vissa källor uppger att Marangona också ljuder vid middagstid. Och på de stora högtidsdagarna, framför allt den 25 april, kan du höra Marangona leda hela plenum, alla fem klockor som ringer tillsammans över torget. Om du råkar vara i Venedig på Markusdagen, se till att vara nära piazzan när det sker. Det är ett av Europas stora ljud.

Något av det bästa med Kampanilen är att utsiktsplattformen är själva klockvåningen. När du åker hiss upp till toppen kliver du ut i den öppna loggian där klockorna hänger, med hela Venedig och lagunen utbredda under dig. Marangona hänger precis där, så nära att du kan uppskatta dess storlek och bronsets två sekler gamla patina.

Några praktiska tips gör besöket ännu mer givande:

För det första: gå upp med historien i tankarna. De flesta besökare tittar rakt förbi klockorna mot utsikten, vilket är förståeligt eftersom utsikten är enastående: Markuskyrkans kupoler, Dogepalatset, Canal Grande, San Giorgio Maggiore på andra sidan vattnet och, en klar dag, Dolomiterna vid horisonten. Men ta en minut att leta upp den största klockan och kom ihåg att det är den som föll nästan hundra meter 1902 och överlevde.

För det andra: var beredd på ljudet. Om du råkar vara i klockvåningen när klockorna ringer upplever du dem på extremt nära håll. Det är högljutt, fysiskt och oförglömligt, och en del älskar det medan andra blir skrämda. Om du besöker tornet med små barn eller är ljudkänslig är det klokt att hålla koll på tiden, särskilt runt middag.

För det tredje: välj tid på dagen. Kampanilen är en av Venedigs populäraste sevärdheter, och köerna på Markusplatsen kan vara långa, särskilt på sommaren och mitt på dagen. Att boka biljett i förväg sparar tid, och tidiga morgnar eller sena eftermiddagar brukar erbjuda lugnare förhållanden och mjukare ljus för fotografering. Sent på dagen färgar den låga solen tornets tegel och Markuskyrkans kupoler varmt gyllene.

För det fjärde: kombinera besöket med historien på marknivå. Före eller efter besöket uppe i tornet, ta en titt på Loggetta vid tornets fot. Det var byggnaden som krossades under rasmassorna 1902 och som mödosamt byggdes upp igen av sina fragment. Mellan Loggetta där nere och Marangona där uppe kan du följa hela dramat kring raset och återuppbyggnaden under ett och samma besök.

Det vore lätt att se Marangona som ett museiföremål: en stor bronsrelik som hänger i en turistattraktion. Men då missar man det som gör den speciell. Marangona har aldrig riktigt slutat göra sitt jobb. I århundraden, i den ena eller andra bronskroppen, har den talat om för venetianerna vad klockan är i deras stad, i både den mest bokstavliga och den mest symboliska meningen.

Bärare av århundradens historia: Redan genom sitt namn berättar den om Arsenalen, industrihjärtat i ett sjöfartsimperium. Den bär minnet av Stora rådet och den långa, märkliga och anmärkningsvärt livskraftiga venetianska republiken. Dess nuvarande kropp vittnar också om stadens senare historia: det franska styret, den nya katedralen, det österrikiska herraväldet och de misslyckade ambitionerna 1809. Den överlevde den mest dramatiska dagen i Markusplatsens moderna historia. Och den blev återuppbyggnadens musikaliska slutsten, tonen som alla andra klockor stämdes efter.

När venetianerna 1902 beslutade att bygga upp sitt torn com’era, dov’era återställde de inte bara ett landmärke i stadssiluetten. De återställde en röst. Marangona är den rösten. Nästa gång du är i Venedig, åk upp i tornet för att se den, eller stå på den tomma piazzan vid midnatt för att höra den. Hur du än gör kommer du att möta Kampanilens äldsta invånare – den enda klocka som vägrade att tystna.