Hissen: Så åker du upp i Campanilen på Markusplatsen

Eftersom du står ganska nära de fem klockorna är det bra att veta att de fortfarande ringer ibland – för att markera timmarna och olika borgerliga och religiösa tillfällen, ungefär som deras föregångare gjorde för århundraden sedan.

Ingen förväntar sig att dagens Marangona (den största klockan, som historiskt markerade arbetsdagens början och slut) ska kalla arbetarna till Arsenalen längre, men akustiken där uppe är, ska vi säga, generös. Om ditt besök råkar sammanfalla med en schemalagd ringning märker du det direkt – och förmodligen i flera minuter efteråt, i öronen. Det är en minnesvärd del av upplevelsen, om än inte alltid en skonsam sådan.

Det är lätt att se ”det finns en hiss” som en liten logistisk fotnot, men den förändrar på riktigt vem som får uppleva en av Venedigs bästa utsikter. Historiska italienska torn är nästan regelmässigt trappor med en utsikt på köpet – vackra, stämningsfulla och helt obarmhärtiga mot alla med ledvärk, svindel i trånga spiraltrappor, barnvagn, rullstol eller bara en sund motvilja mot att klättra 400 ojämna medeltida trappsteg i juli. Campanilen vänder på det.

Den är också, ärligt talat, helt enkelt effektiv. Där torn som Giottos klocktorn i Florens kräver omkring 414 trappsteg och en rejäl konditionsinsats låter Venedigs Campanile dig spara all den energin till resten av sightseeingdagen – fler steg kvar i reserv för att vandra runt i Dorsoduro, jaga en riktigt god spritz i Cannaregio eller gå lätt och lyckligt vilse nära Rialtobron.

En kort checklista utan krusiduller för att få ut mesta möjliga av din tur upp:

• Kom tidigt eller sent på dagen för kortare köer och mjukare ljus för bilder.
• Kolla väderprognosen – klar himmel gör enorm skillnad för utsikten.
• Boka biljetter online före besöket under högsäsong för att slippa onödig väntan.
• Klä dig praktiskt – den öppna utsiktsgången kan vara blåsig även en varm dag, och Venedigs lagunvindar frågar inte om lov.
• Ta med vidvinkelobjektiv eller mobil – det vida panoramat är svårt att fånga i en vanlig bild.
• Kombinera med basilikan eller Dogepalatset för att få ut mesta möjliga av tiden på torget.
• Stressa inte på vägen ner – hissturen ner ger en kort, tillfredsställande glimt av tornets inre tegelverk, en liten påminnelse om att du befinner dig i en verkligt gammal byggnad, även om den byggts upp igen från grunden.

Bygget av klocktornet påbörjades omkring 800-talet, och tornet fyllde ursprungligen en dubbel funktion: fyr för båtar som navigerade i lagunen och vakttorn för Dogepalatset intill. Under de följande århundradena byggdes det om och förstärktes flera gånger, tills det fick den eleganta form i tegel och sten som känns igen från varje vykort över Markusplatsen: ett högt fyrkantigt schakt, en loggia en bit upp, en klockvåning med fem klockor (som historiskt hade var sin borgerlig uppgift, från att markera arbetsdagens början till att tillkännage avrättningar – venetiansk byråkrati när den är som mest bokstavlig), en grön pyramidformad spira och överst en förgylld staty av ärkeängeln Gabriel som gör sitt bästa för att agera vindflöjel.

Och så, den 14 juli 1902, gjorde Campanilen något som torn i allmänhet inte ska göra: den rasade.

Vittnen berättade att de hört olycksbådande knakande ljud i flera dagar innan, och stadens tjänstemän hann få tillräcklig förvarning för att utrymma torget innan hela byggnaden föll ihop till en prydlig grushög. Anmärkningsvärt nog omkom ingen – det enda offret var enligt en populär legend vaktmästarens katt, och även den historien är omstridd. Venedigs stadsfullmäktige visade en beslutsamhet som än i dag förtjänar applåder och röstade redan dagen därpå för att bygga upp tornet igen ”dov’era e com’era” – ”där det var och som det var”. Det återuppbyggda tornet stod klart 1912 och är en nästan exakt kopia av originalet, men med starkare och modernare grund.

Vilket för oss till dagens Campanile: ett torn som ser nio århundraden gammalt ut, egentligen är drygt hundra år, och – avgörande för dina vader – byggdes i en tid då hissar fanns och någon helt förnuftigt tänkte: ”Varför inte?”

Venedig belönar tålamod och ett par bra promenadskor nästan överallt annars, men Campanile di San Marco är det sällsynta undantaget – ett uråldrigt, dramatiskt klocktorn, återuppbyggt ur spillrorna, som låter dig hoppa över slitet och gå direkt till belöningen. Hissen är inte bara en bekvämlighet; den är utan tvekan en av de mest demokratiska delarna av hela stadens infrastruktur och öppnar en verkligt spektakulär 360-graders utsikt över Venedig, lagunen och bergen bortom för i princip alla som kan stå i kö några minuter.

Så när du planerar din dag kring Markusplatsen – lägg inte Campanilen i facket ”upp senare, om det finns tid”. Boka biljetten, åk hissen och låt utsikten göra jobbet som dina ben slipper. I en stad som helt och hållet är byggd på vatten, broar och ett till synes outtömligt förråd av trappsteg är det ett litet mirakel värt att fira – en mjuk hundrameters åktur i taget.